När vi kom hem från förskolan idag åt vi mellanmål som vanligt. Sedan ville Elliot att han och jag skulle rita stjärnor och Lucas ville lägga puzzel. När vi ritat/puzzlat en stund frågar Elliot Lucas om de ska gå upp och bygga med pinnarna (kapla stavar) så de stack iväg upp en stund. Så kommer Elliot ner och säger: Jag går till lekparken, mamma. Visst, svarar jag. Strax efter kommer Lucas: Mamma, jag cyklar lite. Visst gör det! Svarar jag.
Är inte det frihet, att kunna gå ut själv när man vill utan att det ska vara ett himla trixande och passande hela tiden?! Underbart tycker jag!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Visst är det härligt!! Mina barn springer också fram och tillbaka och jag ser nästan aldrig till dem ;)
SvaraRadera